Den totala friheten

Efter langt och moget övervägande akte jag aldrig till Afrika. Det är som med all passion, en dag vaknar man och sa finns den inte där. Huvudsakligen hänger allt pa det faktum att jag inte orkar med känslan av distans som infinner sig när jag är vit och rik och vandrande bankomat. Det är ett langt avstand människor emellan, och är det nagot jag inte vill sa är det att ha avstand i mina relationer...

Sa jag fastnade i Berlin, vilket naturligtvis inte var sa illa det heller. Den enda delen av nagon sorts plan jag överhuvutaget fullföljt var att jag liftade till Köln och spenderade nagra dagar där. Det är verkligen en fin stad, och det var lite spänt att träffa Tina igen. Precis som alla andra för tillfället har hon en pojkvän i England, vilket definitivt är nagot av en trend bland mina ex (3 and counting)...

Jag spenderade en natt vid vägen och liftade sen till Aachen, eftersom jag efter nagra timmar kom pa att jag var pa fel pafart för Frankrike. Det var nog mitt bästa beslut i ar, för jag fick lift med världens bäste karl, maskinbyggnadsingenjören Herr Pfeiffer. Helt sonika spenderade jag fyra dagar med denne man och upptäckte Aachens rika klubb- natur- folk- och nattliv medakandes pa Herr Pfeiffers motorutrustade tandemcykel - döpt till monstret - för att sedan, pa tidigare nämnds inradan, aka till Belgien. En distans pa hela 30 minuter.

Efter en kall natt i en naturschutzgebiet vaknade jag i första solen av nagot sorts ljud. Skada, vildsvin som lufsar runt trettio meter bort. Jag tyckte att jag hade känt hästdoft hela natten, och tagit det som hallicunationer inducerade av kylan. Icke, det var ett glatt gäng hariga grisarr som fridfullt rotade i dom torra löven... Skogarna där är väldigt vackra, stora salar av lövträd, fridfulla sma aar och solglimtar. Svart att tänka sig att det var väldigt harda strider mellan tyskarna och de allierade just här.

Men till min förskräckelse är det olagligt att sova ute! Överallt, ingen pardon!! Detta gar ju naturligtvis inte an för en frihetsälskande naturpojke, sa hepp sa var jag förbrytare. Europeerna har ingen känsla för lugn och frihet! Olagligt, ja höstanes, eller vad Emils farmor nu skulle sagt...

Raskt vandrade jag vidare med mina köldstela lekamen, och finner naturligtvis, efter en nagot ävenryrlig vandring över löv, fästingsinfesterade vatmarker, hästhagar (med den typiska vad-är-det-där-för-en-filur-blicken) samt diverse floder och industriomraden, världens lugnaste camping. En flod, en skog, ett gammalt tyskt par. Omedelbart blir jag bjuden pa frukost i deras kök, och pratar med den gamla hausfrau om livet, kriget och barn... Denna frukosttradition fortgar under mina dagar där. Hon ger mig även filtar till nätterna och manga goda, om än nagot snurriga, rad.

Pa campingen hände just ingenting, vilket var helt underbart efter tre veckor komplett mayhem i Berlin, Köln och Aachen. Min hängmatta och jag. Bros before hoes, buddies for life, I-got-yo-back-u-got-mine. Spenderade en kväll grillandes med en läkare fran Köln, hans son och hans vän - som pa staende fot bjöd in mig till hans hem nästa gang jag är i Köln.

En morgon, efter att ha gjort ingenting alls i fyra dagar, piper mobilen till. Herr Pfeiffer ska till Berlin och kolla matchen (4 - 1 till Tyskland!) och detta erbjudande kan jag ju inte säga nej till. Efter en lugn och fin färd i 220 (autobahn) sa var vi framme. Detaljerna härefter är sporadiska (vaken 60 timmar) men Berlin är ju av den kalibern.

Sa, efter gardagens demolerade lift till Polen, pa grund av att familjen jag akte med brakade sa mycket att bilen resolut vände tillbaks till Berlin, är jag nu här.

Imorgon ska jag lifta till Warzawa igen.

Och över, under, genom och inuti allt detta ligger en sadan enorm känsla av frihet. Jag har aldrig känt mig sa här levande. Allt och inget. Hela tiden. Inga planer, bara intuition och impulsivitet. Jag har träffat sa manga goda manniskor. Världen är full av dom. Överallt.

Planering

I den sparsamma mängd jag brukar planera... Kartor och reselektyren är inhandlade. Oxford's böcker Handbook of... /Tropical medicine och /Emergency medicine följer såklart med. Liksom SAS survival handbook. Funderar på att ta med en tjock biologybibel, men den väger fan själv. Nästan inga kläder. Inga grejer. Bara jag.

Preliminärt flyger jag till Marocko från Frankfurt 17 juni. Sedan blir det buss/bil/åsna/båt/fötter/bärare genom Mauretanien/Senegal/Guinea -> Sierra Leone.

Hejda Indien.

Du vet att du varit for lange i Indien nar...

Ett gang kor star mitt i gatan och ater fran en sophog och du inte reagerar pa nagot vis.
Du slanger skrap rakt ut i gatan utan nagon tanke pa vart det tar vagen.
Du sitter och laser. Hela dagen. Nej, alltsa, varje vaken timme.
Du tar sex duschar pa en dag. Hej monsunvarme.
Du ar ute och gar i solen. Som i vid lunch. Och du bryr dig inte. Alls. Dagens temp: 39.
Du letar efter nagot, vad som helst, hittar det inte, tanker "What to do?" och skiter i det.
Du lyssnar pa Cult of Luna och har glomt bort vad Svenskt Svarmod ar.
Du har glomt bort hur det kanns att prata svenska.
Du har glomt bort vad toalettpapper ar.
Du reagerar inte nar folk tilltalar dig, utan maste viftas framfor, petas pa etc...
Du har inget som helst begrepp om personlig sfar.
Du far angest av orden "Where from sir?"
Du kanner att en 22timmars tagresa ar rena ogonblicket.
Du blir nastan pakord tre ganger och tanker att trafiken ar lugn, som vanligt har.
Du grinar nar du tanker pa att aka hem.

Monsun

Delhi ar som jag minns det, fast mycket battre. Det ar en javla massa vatten overallt, och folk ar glada att monsunen dykt upp. Jag har mest forstatt att jag ska hem och har darmed blivit fett gratmild. Jag insag hur van jag blivit vid Asienkaos nar nagon klagade over att Kathmandus trafik ar vansinnig. Vad vansinnig, sa jag, den ar ju helt normal.... Jag har borjat se saker igen som jag glomt bort. Tranga gator, man som laser tidningen sittande pa en vespa med ett glas te, klungor av elkablar som hanger overallt. Smuts och lera, Sma gatubarn som antingen sniffar lim eller samlar skrap i sackar, Unga, kaxiga Indier som ar perfekt kladda och ar 154 centimeter langa. Och indier star dessutom sa nara nar man pratar att jag maste boja hakan till brostkorgen for att se dom overhuvudtaget. Fem dagar stannar jag har i monundelhi och hoppas pa en riktig javla thunderstorm....
Jag tror det kommer att ta lang tid att ta reda pa allt jag varit med om, och annu langre tid innan jag borjar grina av Indienstimuli. Dom jag pratat med som kommit hem ar helt forstorda av vasterlandets generella ordning och reda.
1:a augusti aker jag till Tyskland i tre veckor. Jag fixade biljetterna just. Det var ett underligt byte av resmal, men det kanns ratt. Asien gor mig sa trott. Och som det ar nu har jag hittat boplatser over hela Europa. Jag tror det blir fina fisken...

What to do?

Har i Asien betyder "What to do?" helt enkelt absolutely nothing at all can be done. Det uttalas inte som en fraga, utan mer som ett trott pastaende. For mig just nu snurrar det i huvudet. Runt runt nar jag forsoker bestamma mig for vad gora.
Antingen sa stannar jag i Indien och driver upp till nagra uppenbart magiska berg i Ladakh (http://www.shoortravelindia.com/images/landscp-ladakh-ii.jpg), samt draller i monsunDelhi ett tag,
Eller sa drar jag hem, jobbar en manad och aker till Tyskland i tre-fyra veckor.
Att resa har ar ganska uttrottande, att standigt vara en vit, rik alien och traffa Indienflummare som ar ganska trottsamma manniskor... A andra sidan, nar jag val ar har ar det ju minst sagt en fascinerande varldsdel och valdigt vackert, och bevisligen sa kraschar jag rakt in i bra saker vad jag an mig vander.
Men Tyskland vore fruktansvart kul. Min ex-reskamrat har inget jobb, sa vi tankte dralla i Koln och Berlin och Hamburg, samt att jag formodligen pratar flytande tyska efter den resan, och det ar ju bra om jag vill bo dar. Och det vill jag ju.
Typiskt Jonas, stackarn maste valja mellan tva kalasplaner. Livet ar inte latt. What to do?

Varit-i-solen-hela-javla-dagen-tankar

Min tes ar att folk har i Indien och Nepal ar sjukt trotta, och detta forklarar deras bisarra beteende. Deras feta road rage, sura uppsyn, ganska hysteriska personligheter, tidvisa valdsamhet, hoga roster och allmant saker som folk gor som nastan ar hysteriska av trotthet. Det ar alltid sjukt mycket att gora for dom, och livet ar valdigt uttrottande, sa det blir val en langsam urholkning av alla resurser fram till den dag dom ganska tidigt kollapsar och forsvinner till Nirvana.

Ovriga spektakel ar att jag varit pa Nepalisk biofilm. Ett tretimmars, konstant underhallande och hejdundrande blandning av alla genrer som finns, storytwists av rang och fantastiskt skadespeleri. Jag blev helt imponerad. Eventuellt har min stimulansgrans sankts av veckor i djungeln/bergen.

Kathmandu ar en javligt konstig stad full av tempel, darar till fordonsforare och atminstone nagorlunda ok klimat. 45 grader i Delhi tydligen, fy fan. Jag aker nog dit om nagra veckor. Jag haller for fullt pa att lara mig tyska pa engelska och blir varje dag knappare i huvudet av sprakforvirringen, min engelska blir samre varje dag och jag saknar att prata svenska. Det finns inte en enda svensk har, och det borjar ga mig pa nerverna. Jag forsoker via min tyska bundsforvant ordna bilder men med internetteknologin som inte natt hit sa ar det komplicerat.